Har relativt nyligen hamnat i lite olika diskussioner och fått mig en del tankeställare gällande just dessa tre områden. Första tankeställaren jag haft gäller straff. Frågan är kanske främst syftet med att sätta folk i fängelset och tiden dom sitter där. En aspekt i det hela är att de kan betraktas som en samhällsfara och potentiellt skadliga för andra individer. Den andra aspekten, som verkar ligga främst i folks huvuden i debatter, är att det skapar en känsla av rättvisa. Många gånger har man hört, sett, läst eller själv uttryckt att någon fått ett för lågt straff för ett visst brott och att de förtjänar sitta inne längre tid.

Sedan med tiden har jag funderat mer på det här, att fängelsestraff representerar en abstrakt känsla av rättvisa för att ”even out the score”. Desto mer jag tänker på det så känner jag att det är ett rätt udda sätt att se på och hantera det hela. En abstrakt form av rättvisa… Är det verkligen vad vi ska basera våra fängelsestraff på eller bör vi basera de på mer rationella punkter?

Detta leder mig in på den andra frågan gällande sexualbrott. Sexualbrottslingar och mördare är de som det verkar ses ned mest på i samhället, beroende på brottets natur kan det ena vara värre än det andra. Inte allt för länge sen läste jag en artikel om en pedofil som inte begått något brott. Han argumenterade för att man måste minska på stigmatan över att vara pedofil och göra skillnad på brottet och det sjukliga begäret. Pedofili är trots allt ett begär baserat i biologin och är därmed inget som individen valt, däremot kan individen få hjälp att hantera det hela så att begäret aldrig blir ett brott eller problem. Ett väldigt rationellt sätt att se det på, men jag kan förstå att de som känner individer som blivit utsatta för brottet inte kan ta den ståndpunkten utan hellre sällar sig till de som anser att mer dramatiska åtgärder ska drabba dessa brottslingar. Sedan, eftersom pedofili är en så pass tydlig diagnos, är den också enklare att sympatisera med. Det går omkring människor i samhället som bär på diagnosen i hemlighet men som aldrig agerar ut på den för att de vet att det är fel. Problemet blir när en person med diagnosen saknar viljestyrkan att själv hantera begäret, men pga stigmatan inte heller söker hjälp för att hantera det. Därav argumentet att vi måste avstigmatisera pedofili som läggning och enbart avsky brottet.

Detta för mig in på den andra formen av sexualbrott som väcker nästan lika starka reaktioner som pedofilibrott; våldtäkt. Det finns en hel del argument och diskussioner kring detta ämnen. Forskare har skapat glasunderlägg och nagellack som ska kunna hjälpa kvinnor att avgöra om deras drink blivit drogad. En del menar att det är positivt, andra menar att det är negativt för att det riskerar att öka på victim blaming när någon väl blir våldtagen. Huvudkontentan är att fokus måste flyttas från offret och hur de ska undvika att bli offer och istället ska man titta mer på förövarna samt hur man ska få dessa att inte bli förövare. Så med detta fokusskifte tittar vi på varför folk våldtar till att börja.

Många forskare och psykologer menar på att den sexuella delen egentligen är en slags sekundär sak och att huvudfokus i det hela handlar om makt. Sedan har vi också våldtäkter som sker som en del av våldtäktskulturen, men där har vi redan påbörjat arbetet med att ta avstånd från den kulturen. Däremot kan jag anse att den skulle behöva utökas och även inkludera män eftersom i dagsläget är det mer accepterat att göra våldtäktsskämt om män än om kvinnor, t ex den klassiska ”squeel like a pig” referensen. Men, för att återgå till huvudfrågan om hur man undviker att förövare blir förövare. Kulturdelen arbetar vi som sagt redan på, men vi arbetar inte på maktbegäret och det här är den stora kontrasten till pedofili kommer in. Pedofili är diagnoserat som ett sjukligt tillstånd, ett begär, som en individ bör få hjälp med. Men vi har ingen liknande enkel term för maktbegäret som våldtäktspersoner känner, möjligen för att behovet är mer komplicerat och beror på en multitud av faktorer. Oavsett vad så kan jag anse att enda sättet att aktivt motverka dessa individer från att bli förövare är att inta en liknande ställning som finns gällande pedofili; att avdramatisera begäret och göra skillnad på begäret och brottet. Om begäret blir mindre stigmatiserat blir det mindre tabu att söka hjälp för att kunna kontrollera det.

Jag läste för några år sedan om en mindre studie i Sverige där man såg att sexualbrottslingar som fick kontinuerlig hjälp, har för mig det var i form av gruppterapi, var mycket mindre benägna att begå sexualbrott igen. Med andra ord finns det en anledning att anta att behandling för dessa individer faktiskt hjälper till att minska mängden våldtäkter, men för att dessa individer ska våga söka hjälp innan de blir brottslingar måste man också minska stigmatan kring begäret. Människan är en social varelser och jag tror rädslan för att bli en paria är större än risken att ge efter för behovet och de konsekvenser som kan följa i dagsläget.

Men som sagt, det är inte enbart de som har detta sjukliga begär som begår våldtäkt. Det finns även grupper av människor som gör det pga gruppkultur bland annat vilket innebär att man måste ha en annan angreppspunkt gällande dessa individer. Så frågan är om man kan gå en fin balansgång i det hela att fördöma våldtäktskulturen samtidigt som man avstigmatiserar det sjukliga begäret så att de som har det vågar söka hjälp utan rädsla för att hamna i fängelse, tappa sina vänner och bli metaforiskt sett utkastad från samhällets gemenskap.

Sekundärt har vi ett problem i dagens Sverige gällande sexualbrottslingar som sitter i fängelse. Jag har fått höra att de inte kan förvaras tillsammans med andra brottslingar eftersom de då löper en stor risk för grov misshandel eller bli mördade vilket innebär att alla sexualbrottslingar förvaras tillsammans. Detta i sin tur leder till att de istället för att utveckla ångest för vad de gjort snarare bildar en fan-club där de stoltserar med sina brott och därmed utvecklas en negativ form av grupptryck. Sexualbrott är hemska, men synen på dessa brottslingar leder också komiskt nog till att de blir utsatta för ett negativt grupptryck och därmed blir mer troliga att åter igen begå sexualbrott när de kommit ut igen. Detta kan som sagt till viss del motverkas av behandling, men det vore bättre om man kunde undvika det negativa grupptrycket till att börja med och därmed kunna öka effektiviteten av eventuell behandling.

Så för att sammanfatta det hela ställer jag frågan om vad fängelsestraff egentligen syftar till, vad poängen med det är ultimat sett samt en åsikt om att vi behöver börja omvärdera sjukliga begär samt särskilja dessa från brotten som hänger ihop. Istället behöver vi avdramatisera begäret och erbjuda dessa individer hjälp för att hantera de så att de inte blir förövare och andra slipper bli offer. Men fram till dess är tekniska utvecklingar som kan hjälpa folk att undvika att bli offer en form av silvertejp på ett trasigt system som behöver byggas om helt och hållet, något som hjälper för stunden i väntan på att den riktiga lösningen infinner sig.

Många av dessa tankar väcktes redan tidigare den här månaden under femcon, men jag har låtit de ligga och gro ett tag för att fundera ordentligt på dom. 

Feminism. Det var först på femcon som jag hörde någon ta upp om att feminism inte bara ska behandla orättvisor mot kvinnor, utan även mot män. Tyvärr har jag inte riktigt upplevt det så i de diskussioner jag haft med de som uttryckt sig vara feminister. Det har alltid enbart talats om orättvisor mot kvinnor och när jag lyft tankar om hur det är från andra sidan har jag mest mötts av någon form av passiv aggressivitet. En person uttryckte dock det rätt bra på femcon och sa att detta kan bero på att det inte är så kul att höra någon säga "what about me?".

Men samtidigt, jag har alltid poängterat vikten av att jobba med kvinnornas frågor men menat att man också måste arbeta med männens frågor för att verkligen komma någon vart. Sedan kom jag i efterhand att tänka att "what about me?" är ju det som dessa individer gjort och inte alls varit öppna för nya tankar. De har varit helt uppslukade i sina egna frågor och varit ovilliga till att släppa in andras.

Ett exempel på andra sidan myntet handlar om sexobjektifiering av kvinnor. Det finns många bra föreläsningar och studier som visar varför det här är så illa och inte rätt oskyldigt som vissa oinformerade kanske vill mena. Däremot är det många som blivit shockade när jag säger att jag som man känner mig förolämpad av denna typ av marknadsföring. De förväntar sig att jag ska vara en så libidokontrollerad individ att jag ska vilja köpa deras armbandsur för 2599kr enbart för att en lättklädd tjej klängde på killen som hade klockan. Att jag som en man inte är något annat än sexuella begär och lustar. Att jag ska vilja se en dålig film bara för att den har några "sexiga" tjejer i sig med "anständiga" nakenscener.

Jag är en individ som alltid försöker se den andra sidan av saker och jag är redo att ändra min åsikt om det läggs fram tillräckligt mycket fakta som befogar en ändring av min åsikt. Det finns redan väldigt mycket fokus omkring kvinnors problem, hur de har lägre löner för samma jobb och hur de objektifieras. Hur samhällets normer omkring kvinnor kan få andra kvinnor att tycka "hon förtjänade det" eller "hon bad om det", vilket är helt sjukt. Men som sagt, det finns redan väldigt mycket fokus på dessa frågor. Därför vill jag gärna lyfta upp de subtilare frågorna som inte har lika mycket fokus, för rätt som de är så kan de vara en viktig del för att helt lösa ett visst problem. Exakt vad och hur är svårt att konkretisera här, men ett exempel handlar om vad som är kvinnligt och manligt. Om det ska sluta vara kvinnligt att vara svag måste vi samtidigt få bort att vara stark är manligt. För så länge att vara stark är manligt kommer det per automatik finnas undertoner att vara svag måste därmed vara kvinnligt. Inte att glömma att det finns gott om män som är less på att vara starka, eller mår dåligt av det, men vågar inte uttrycka detta pga de normer som finns omkring att vara man.

Det är just dessa frågor jag vill lyfta till debatten om feminism men tyvärr har jag blivit mött med väldigt mycket passiv aggressivitet när jag gjort det, ungefär som att mitt syfte är att förminska problematiken kring kvinnors problem när syftet är egentligen att bidra till lösningen. Om något ska sluta vara kvinnligt eller manligt måste vi samtidigt se till att ta bort kopplingen av motsatsen till det motsatta könet. Så länge det finns en laddning, positiv som negativ, hos ena könet kommer motsatsen finnas i det andra könet. 

I lönefrågan kanske denna arbetsmetod inte fungerar alls, och i fråga om sexobjektifiering är det diskuterbart hur mycket arbetsmetoden har för inverkan. Men jag vill mena att vi får inte glömma helheten i debatten och jakten på jämlikhet, genom att arbeta holistiskt tror jag att vi kommer nå högre resultat och snabbare. För även om det finns fokus på orättvisor mot kvinnor får vi inte helt försumma, ignorera eller strunta att det finns orättvisor mot män också. Då det gäller vårdnad av barn ser vi det väldigt tydligt hur fast vi är i könsstereotyperna och förutfattade meningar. Att en moder kan vara en riktigt dålig förälder men ändå få vårdnaden på nästan automatik. Här finns det en väldigt befäst bild av att fäder inte är i närheten av lika kompetenta som mödrar då det kommer till att ta hand om och uppfosrta barn. En syn på kvinnor som påverkar kvinnor negativt i överlag men även påverkar män, och i vissa fall barn, negativt.

På samma sätt kan vi se att de förutfattade meningar som finns gällande pojkar påverkar deras möjlighet att konkurera om platser på olika utbildningar eftersom de får lägre betyg än tjejer i snitt. Vad detta kan få för effekt i det långa loppet är svårt att teoretisera om, men det är nog bäst att ta tag i det hela innan det kan bli ett problem eller bidra till en orättvisa. Sedan vet jag att orättvisor finns på många platser och att man bara kan arbeta med så många samtidigt innan arbetet blir ineffektivt. Men jag vill ändå inte att man ska glömma bort helheten i arbetet. Det finns många sätt som vi konstant fastställer våra könsroller utan att mena det, eller för att det känns obekvämt att bryta mot den. Jag tror att komplett jämställdhet kan vara en ouppnåelig dröm i vissa avseenden baserat på vissa biologiska skillnader, främst graviditet. Men samtidigt är varje steg fram på vägen viktig. Till slut är vi så nära att man kan inte se skillnaden mellan perfektion och där vi faktiskt står vilket jag klassar som att ha uppnått målet. När det enbart är de biologiska skillnaderna som finns mellan könen måste ju målet vara nått?

Nästan allting som ansetts varit macho och positivt förlöjligas idag. Allt eftersom skalar vi bort identiteten av vad det innebär att vara en man och manlig genom att ifrågasätta vad som är manligt. Visserligen gör vi samma sak med kvinnligt, men just i det här inlägget tänker jag hålla med kort och till mannens identitet.

I dagens samhälle där vi skalar bort mer och mer av den manliga identiteten blir en naturlig följd en slags förvirring. Man vet inte längre hur en man ska vara och för generationen som växer upp kan detta skapa väldigt mycket osäkerhet, för det är fortfarande inte riktigt acceptabelt att gå över gränsen till det kvinnliga om man är en man. Visserligen kan man se mycket positivt av detta bortskalande och isärplockande, men det känns som att i detta arbete, för jämnställdhetens skull, har vi glömt bort att ersätta den förlegade bilden av vad en man är med en ny, modern bild av hur en man bör vara. 

Frihet i all ära, men som en individ som växer upp behöver man någon form av förebild eller mål att sikta mot. Något att använda som en vägledning, något att falla tillbaka på när man känner sig otrygg och inte riktigt har självkänslan nog att stå för det man kanske egentligen känner, tänker och vill göra. 

Utan denna förebild famlar man i mörkret efter något, vad som helst, att använda som en slags riktlinje. Jag tycker därför det skulle vara bra om man började diskutera vänner emellan om hur denna riktlinje, det nya idealet bör se ut. När man är osäker vad ska man sträva efter? Kan man skapa en idealbild som faktiskt känns som manlig för den generation av killar som växer upp? Sudda ut gränserna för manligt/kvinnligt långsamt tills det bara finns en enda gemensam idealbild att identifiera sig mot?

Jag hoppas att det är ett mål som går att nå, men jag tror också att under processen mot det målet behöver killar som tjejer någon form av idealbild att gå mot under tiden. Vi kan på pappret säga väldigt mycket om orättvisor som finns i samhället, men sanningen är att det går långsamt att åtgärda dessa och att det effektivast sker generation för generation. Långsamt men säkert.

Vi kan inte göra världen perfekt på en gång, men varje dag kan vi arbeta för att komma lite närmare på olika sätt genom att arbeta med oss själva och vår omedelbara omgivning. Vi har börjat bli mer miljömedvetna, men det är fortfarande ett långsamt arbete att förbättra isolering, effektivisera belysning och få fler att åka kollektivt istället för enskilda bilar eller ta cykeln istället för bilen. 

Att prata om förändring är lätt, att faktiskt genomföra är svårt.

Det är knappast någon hemlighet att jag tycker om att läsa serietidningar och prenumerar på både Pondus och Herman Hedning. Men en dag när jag läste Kollektivet tänkte jag på hur situationen mellan Mounir och hans kollega (vi kallar henne Sara i brist på mitt minne) är underhållande och okej att skämta om just för att Mounir är en kille och Sara är en tjej.

För er som inte läser Kollektivet kan jag sammanfatta det hela väldigt kort:

Mounir är en (muslimsk) singel kille som är lite lätt desperat efter en tjej. På hans jobb som lagerpersonal har han en enda kollega, Sara. En svensk, kort och knubbig tjej som är kåt/het på Mounir och är mer eller mindre konstant på honom. Hon är så på honom att det är tydligt att det rör sig om sexuella trakasserier då han tydligt inte uppskattar hennes inviter och initiativ och förklarar detta för henne gång på gång.

Skulle situationen vara omvänd hade ingen funnit det humoristisk. En småful kille som sexuellt trakasserar sin kollega och när hon beklagar sig om detta till sina kollegor får hon bara den apatiska reaktionen "Jamen, då får du väl dig nå action iaf". 

Visserligen har Kollektivet element av detta i form av manliga karaktärer som konstant blir nobbade med fysiska skador som följd i regel. Men det porträtteras på väldigt olika sätt.

Även i filmen Super ser vi en liknande sak där den unga kvinnliga karaktären rätt bokstavligen våldtar den äldre manliga karaktären. När jag såg den scenen studsade mina tankar mellan hur pass sjukt det var samt att på något morbit plan var det något man skrattade åt för att det var så... sjukt. Svårt att beskriva med ord, det var en väldigt udda känsla som kanske inte går att beskriva. Hur man tänker rent faktamässigt att hon faktiskt våldtar honom, men situationen var så sjuk och udda att man inte kunde undgå att skratta. Eller så skrattade man för att man inte kunde komma på hur man skulle reagera egentligen. Orden "morbit" och "surrealistiskt" är antagligen inte rätt ord, men jag har verkligen svårt för att hitta orden för att beskriva det. Så ta de orden som en fingervisning, inte bokstavligt.

Sedan på tal om en annan könsnorm läste jag om statistik som sa att spelande av WoW är ett bättre sätt att hitta en dejt och partner på jämfört med dejtingsidor. På match.com kunde en kille förvänta sig 1 svar på 100 meddelanden. 1%. Kan på den punkten också själv flika in att jag själv har provat olika sidor och har fortfarande, efter ett antal månader, fortfarande inte blivit kontaktad en enda gång trots en utförlig profilbeskrivning. Men jag visste redan på en gång att tjejer på dejtingsidor knappt kontaktar killar helt enkelt för att de blir bombarderade med meddelanden just för att systemet blivit så att annars har man ingen chans att få någon kontakt som kille. 

Det är som att vi är mer fast i könsnormerna att killen måste ta initiativet då det kommer till nätdejting, inte för att glömma hur det ser ut i vanliga verkligheten också. Som en videobloggande tjej uttryckte det: "When a girl is going through a dry spell that actually means she is going through a choosy period". Trots våra önskningar om jämställdhet står vi kvar väldigt mycket i att mannen ska ta initiativ samt vara väldigt glad om en tjej visar intresse tillbaka.

Det kanske kan anses vara en väldigt liten del i det hela, men jag kan inte låta bli och fundera på vad mer för följdeffekter som följer med detta vanemönster. Man säger i undersökningar att en del av löneskillnader män och kvinnor emellan ligger i att män är bättre på att löneförhandla. Just den punkten känner jag mig skeptisk till och menar att det kanske är en del av sanningen, men knappast hela.

Mer intressant är att även kvinnliga chefer är väldigt negativa mot kvinnliga anställda och teamar inte upp med dom som man annars skulle tro. I överlag ligger det en slags aura/atmosfär i luften om att kvinnor ska hållas nere. Jag säger inte att detta är kopplat till dejtingkulturen som råder, men om vi funderar lite på det hela.

I dejtingkulturen är män de som förväntas vara de som ska initiativet. De har en väldigt kort stund på sig att fånga en tjejs intresse och måste därför slipa på sitt första intryck för att det ska bli så bra som möjligt. Man får som bara en chans sen är det kört. Kommer de förbi första intrycket måste de sedan upprätta och bibehålla ett intresse vilket kräver en upptränad förmåga av att läsa av tjejen om vad hon verkar intresserad av och ointresserad av. Prata på för länge om något ointressant och du är inte längre med i matchen. Om vi nu antar att detta är sant i överlag men inte i alla individuella fall eftersom ingen generell regel går att sätta på alla individer kan vi ändå koppla detta till arbetsintervjuer.

Ett första intryck är viktigt att få till bra. Sedan är det också viktigt att skapa ett intresse för en själv hos arbetsgivaren, få den att tycka om en och gilla en. Tjejer å andra sidan är i regel vana att vara "de som anställer" och har därför inte slipat sin förmåga för första intryck och upprättande av intresse till samma nivå. Detta kan vara en bidragande orsak till vissa av de skevheter som finns i arbets- och lönemarknaden vi har idag. Med det sagt erkänner jag att jag tror att majoriteten av löneskillnader ligger i någon form av fördomsfullhet mot kvinnor och inte i detta. Men då det kommer till jobb kan det jag nyss tagit upp däremot ha en relevans till varför män är bättre på att få jobb i överlag.

Sedan om vi går vidare med fördomar om kvinnor kan vi titta på rättsväsendet där detta tenderar att fungera i kvinnors "favör". Att denna undermedvetna tanken om kvinnors okapabelhet och oförmåga att ta ansvar leder till att kvinnor i regel får lägre fängelsestraff än män för motsvarande grad av misshandel. Just på den punkten är lagen inte lika för män och kvinnor och beroende på könet på den som misshandlar kan i sig skapa en skillnad på flera månader och upp till år i grova fall.

Vidare i det har man också sett att skolsystemet som finns idag gynnar tjejer vilket på sikt kan leda till en omvänd snedvridning i samhället eftersom kvinnor blir de som i första hand kommer in på de konkurrenskraftiga utbildningarna (förutsatt att de söker till dessa). Från de små observationer jag sett så är det en stor majoritet tjejer som kommer in på sina betyg på utbildningar där det är väldigt hård konkurrans, en observation som stödjs av undersökningar.

Kommer vagt ihåg en väldigt bra sammanfattning om målet med jämnställdhet, men inte bra nog för att citera så ni får nöja er med min vaga återgivning.

Jämnställdhet handlar inte om att ta bort något, utan att lägga till. Att lägga till killaspekter till tjejer, och att lägga till tjejaspekter till killar. Inte ta bort, utan lägga till.

Sedan en avslutande del som behandlar en bild jag såg där de visade upp en bild av en snygg tjej och en vältränad kille med texten "All it takes for a girl to look good is loose weight. A guy has to loose weight and spend countless hours at the gym to be considered good looking". Lite överdrivet men jag kan inte undgå att känna att det finns en poäng där som återkopplar till att i dejting/raggkulturen ställs det högre krav på killen. För att se bra ut ska man vara vältränad som kille. Att ha normal vikt kan också fungera, men att vara vältränad är alltid en bonus. För tjejer räcker en normal vikt, men sedan tenderar de också att använda sig av smink och styling i övrigt utöver klädval för att se bra ut. Smink och styling fungerar som bonus för tjejer. Någonstans har det skett en förskjutning i vem som har högre krav på sig för att anses se bra ut är min upplevelse.

Syftet med detta inlägg? Mest att ta upp tankar om vissa av de könsnormer som råder idag men inte tas upp i media eller forskas lika mycket på. Väcka tankar om just dessa ämnen och egna reflektioner om hur det är. Om ni känner/vet att jag har fel på någon punkt är jag mer än glad att få veta om detta. Som alltid lägger jag ut mina tankar öppet såhär för att kunna få de utmanade med målet att öka min egna kunskap.

Det är knappast okänt att mediabevakning har en väldigt stor effekt på vad vi tror och tycker. Aktionen Occupy wall street fortsätter, men media har tystnat om det och därför tror många att det inte längre sker. Rapportering av bilolyckor och mord får folk tro att detta är väldigt vanligt och att risken att dö i cancer är mycket lägre när det egentligen är tvärtom.

Men det som är mer intressant är hur världen har krympt så oerhört mycket. Det utfördes ett socialt experiment i USA där NASA hade spridit ut 10 ballonger över hela USA i stort sett och laget som kunde återge koordinaterna för alla 10 skulle vinna 40'000 dollar. Det tog nio timmar för det snabbaste laget att lösa detta från dess att kampanjen startade. Nio timmar för att hitta 10 ballonger spridda över hela USA vilket inkluderar att hitta dom samt hitta andra människor som hittat resten.

Att sprida information går så sjukt snabbt vilket leder till att vi bombarderas av den okontrollerat. Självständiga källor kan starta utan någon officiell medialeverantör och sprida sig och bli enormt stort. Detta leder till mycket ogranskat material, det är lättare att sprida propaganda och lögner om det är målet man har. Det är inget nytt med att man "mutar" folk att ge positiva recensioner på produkter oavsett om den är bar eller inte. I dagens informationssamhälle är det lätt att nå stora massor, samtidigt är det kanske viktigare än någonsin att vara kritisk i sitt tänkande närhelst man läser, ser eller hör om något uppseendeväckande. Att konstant vara på sin vakt och kontrollera källor, sammanhang och liknande.

Ett exempel på detta är när 4chan gick ut för att trolla Justin Bieber fans genom att skapa fake-konton på twitter och liknande. Konton som såg ut att tillhöra diverse kändisar där de skrev att de stödde #BaldForBieber och hade kort av när kändisen var rakad. Samt ett konto där Bieber "själv" sa att han hade fått cancer och ville att fansen skulle stödja honom genom att raka sitt huvud och skicka bilder till honom.

Många föll för detta väl utarbetade spratt för att de inte var kritiska i sitt källtänk eller till informationen de läste. 

Detta kombinerat med hur enkelt det är att redigera om bilder (som ni kan läsa om i mitt föregående blogginlägg) gäller det att hålla de kritiska glasögonen konstant på för att inte riskera falla för propaganda eller bara ett elakt spratt.

Har tänkt hålla det här inlägget kort, får se om jag lyckas.

Har tänkt till och från om just det här med bildbevis, hur det verkligen tappat allt värde som pålitligt bevis. Nu för tiden kan i stort sett vem som helst lära sig att hantera bildredigeringsprogram till en sådan nivå att man kan förvrida en bild. Skapa fotobevis av den där bilen som är efterlyst genom att ta en bild av en bil av samma modell, sedan redigerar du bara till så att färgen är rätt och registreringsnumret är korrekt. Vardagsmat för det som har erfarenhet, och färgbytet är lätt nog även för en nybörjare om den bara använder rätt mjukvara.

Med detta i åtanke funderar jag bara på hur länge digitala bilder kommer vara acceptabla som bevis i en rättegång eller om det kommer bli en tillbakagång där att enbart analoga bilder räknas som bevis för att med de är det lättare att upptäcka om någon redigerat bilden. Med data kan den skicklige utan problem förfalska massa detaljer, som data om när bilden är skapad och spår av att den blivit redigerad.

Filmer är i dagsläget svårare att förfalska. Eller rättare sagt mer tidskrävande då du måste arbeta frame för frame.

Så min stora fråga är: Kommer digitala bilder helt tappa värde som bevis, och när kommer det ske i så fall? Om vi tittar på CGIn som används i filmer så kan vi se att vi har kommit väldigt långt. En animerad skorpion kan nästan se helt verklig ut. Det innebär att det inte är långt bort att folk kan fabrikera bildbevis helt utan en grund att gå ifrån. Detta kombinerat med hur pass duktig vi blivit på att sminka effekter gör det ännu enklare att förfalska bevis. Helt plötsligt kan vi förfalska dokumentärer och fotobevis av massmord.

Det går inte längre att lita på det vi ser genom internet, för vi kan aldrig vara säkra om någon redigerat materialet eller inte.

Verkar som min facebook är ett uppslag för saker att skriva om. Denna gång på temat "sexiga kläder". Såg den här länken i min news feed:

http://www.geeksaresexy.net/2012/10/10/geektastically-sexy-halloween-costumes-pics/

Där visar de upp lite olika sexiga halloween kostymer och det som förvånade mig mest var att bland de 10 bilderna var hela 3 män. Hade ärligt talat inte förväntat mig någon man alls men det här överraskade mig ändå positivt. Men det finns självklart några störmoment kvar, framförallt utformningen.

Visserligen är jag inte kvinna, men jag har svårt att se det sexiga med helkroppstäckande kostymer. Eller ja, relativt mycket armar syns, men poängen kvarstår. Eller så är poängen att sexigheten infinner sig från att dräkterna är rätt tajta. Gladiatorvarianten är den som visar upp mest om man uttrycker det så (bland de manliga kostymerna).

På den kvinnliga sidan hittar man snabbt ett tydligt mönster:
Tajt.

Mycket hud.

Gärna mycker urringning och/eller kort kjol

Enbart en av kostymerna avviker från detta (eller ja, den är fortfarande tajt). Sedan fanns det en, Kato, som såg lovandes ut på mini bilden men visade sig vara en kortkjol variant.

Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag avskyr kostymerna, men jag kan helt ärligt säga att jag tycker att det borde finnas fler alternativ som inte går ut på mycket hud/urringning/kortkjol/tajt. Vilket leder in mig på en annan fråga:

Vad är egentligen sexigt och varför? 

Av någon anledning och på något sätt verkar samhället fokusera på den kvinnliga sexigheten vilket jag tror hjälper till att upprätthålla många könsnormer i vårt samhälle. Kläder är trots allt nära kopplat till utseendefixering, något som kvinnor har högre tryck på. Denna utseendefixering, eller artificiella press om utseendefixering, syns väldigt tydligt om man bara tittar på butiker som finns och deras storlek.

I dagsläget finns det ett antal sminkbutiker riktade enbart mot kvinnor men inga enbart för män mig veterligen. Visserligen har skönhetsprodukter för män varit på frammarsch i vanliga butiker och skönhetsbutiker vilket är en utveckling man kan se på olika sätt. Det positiva är att det äntligen kommer produkter riktade mot män, nackdelen är frågeställningen om det faktiskt är nyttigt att sprida pressen på utseendefixering. Att skapa utseendefixering hos båda könen är inte bra även om det är jämställt.

Man kan även se denna fixering vid mycket hud/urringning och kort kjol på kvinnor i många datorspel. I Diablo 3 var jag glatt överraskad över att se att kläderna var desamma för båda könen, om än lätt anpassade. En fullplåtrustning blev inte magiskt till en bikinimail på en kvinna. Däremot blev jag besviken när jag såg en av följeslagarna som istället tog upp denna typiska bild. Jag vet att det finns många som uppskattar det, men jag känner att jag som spelare borde kunna få någon form av val i hur påklädda min karaktär och andra karaktärer ska vara. Speciellt i MMORPG där kvinnliga karaktärer i stort sett är ett par bröst som guppar omkring. Borde inte vara så svårt att lägga till några extra skins där de är mer klädda och inte har bröst som är större än deras huvuden och att man som spelare kan välja mellan "sexy mode" och "realistik mode". På så sätt bör alla vara nöjda även om den översexualiserade bilden kvarstår. Men det kanske skulle vara ett steg mot att minska den långsamt men säkert när man visar spelutvecklarna att det finns en marknad som inte går ut på gigantiska bröst.

Sedan på ämnet klädval har jag kommit fram till att kvinnor verkar leva under bördan av för många alternativ och att män snarare lever under bördan av brist på alternativ. Där kvinnor har femtioelva val har männen två till tre val. Fyra på sin höjd. Än en gång återkommer vi till butiker som en reflektion på detta och Mads har i sin serie "M" gjort en ganska klockren skämtteckning om detta. Man ser hur han är inne på en klädbutik som är stor, vacker och välfylld i avdelningarna kvinnor och barn. Manavdelningen är i närmast att likna med en gammal, bortglömd städskrubb. Väldigt överdriven, men den har en poäng. 

Jag har ibland an nyfikenhet ställt kvinnliga bekanta frågan om vad som är sexiga underkläder för män och konsensus verkar vara boxers i en prefererad färg. Jag vet inte vad det här säger mest om. Mannens förmåga att framstå som sexig i underkläder, brist på fantasi på sexiga manliga underkläder eller att det inte anses att män behöver speciella underkläder för att kunna uppfattas som sexiga. Inte för att glömma att det finns inga avdelningar eller affärer, vad jag sett, som inriktar sig på sexiga manliga underkläder men desto fler riktade mot kvinnor.

Jag vet inte exakt alltid vad det är för frågeställning jag ska ställa eller om den jag gör är relevant. Men tankar som dessa är vad jag har och jag undrar vad man kan göra för att minska utseendepressen i överlag. Personligen utgår jag från principen "vacker utan spackel". Kanske inte en mästerklasslåt, men dess budskap är väldigt klockrent och något jag håller med om och hoppas att många andra håller med om och lever efter.

I det här ämnet tänkte jag också passa på att göra lite reklam för http://gamingaswomen.com/

De inriktar sig mot genusfrågor i rollspel, konvent och andra liknande spelsituationer. Jag är inte själv jätteduktig på att följa dom, men av det jag läst och hört är det en bra sida.

Såg den här videon genom en vän på facebook:

https://www.facebook.com/photo.php?v=10151134598423172

Tycker att hon är riktigt stark som vågar lägga upp den och förstår hennes val att använda lappar istället för att säga det verbalt. Historian hon berättar är hemsk men är inte exakt vad jag tänkt skriva om här.

Det är den sista lappen hon håller upp som ledde mig till att börja skriva här, det är något som jag personligen brukar klassa som användbar lögn. "Det som inte dödar mig gör mig starkare". Det finns viss sanning i det medger jag, men i överlag är det en användbar lögn som används för att kunna hantera något jobbigt eller hemskt som man själv varit med om. Jag själv har använt mig av den bland ett antal användbara lögner, och det mest intressanta är att även om jag vet/klassar det som lögner så använder jag mig ändå av dom. 

Likt hur man ibland tänker/känner på ett sätt fastän man vet att det inte är så. Även om man vet att det är en lögn kan man inte undvika att bli påverkad av den.

Men hur ska man kunna hantera något hemskt som skett utan dessa lögner? Om allt du kan tänka är "händelsen har förstört mitt liv utan att jag fått något av det"? Det är inte hållbart, så därför tror jag att just lögnen "det som inte dödar det härdar" är vanlig just för att den ger hemska upplevelser en mening. Jag har en vän som växte upp under sämre förhållanden som hade utvecklat tankesättet att ifall det inte vore för allt det hemska skulle hen idag varit en svag och dålig individ, att om man haft en barndom utan problem blir man svag. Inte exakt så, men mycket åt det hållet. Den här diskussionen skedde för många år sedan och är det äldsta exemplet jag kommer ihåg då jag tänkte "så det är lögnen hen lever i".

Men samtidigt tror jag att jag har använt, eller använder mig, av liknande lögner. Det är i våra mörka stunder då vi är nära botten som vi behöver lögnerna som mest, för att kunna ta oss upp igen. Sedan finns också mantran som jag inte riktigt vet hur jag ska klassa annat än att de är mantran. De syftar till att ändra vårt tankesätt från negativt till positivt. De kan vara lögner, men behöver inte vara det. 

I slutändan är lögner något vi alla använder oss av av olika skäl, i olika stor utsträckning och i olika sammanhang. Som tur är spelar det inte heller någon större roll att vi vet om att det är en lögn, det kan ändå trösta oss.

Jag vet att det kan verka lite elakt att kalla det för lögner, men i det här sammanhanget ska ordet lögn inte tas så hårt. Personen man ljuger för är trots allt sig själv och inte någon annan. Det är lite som att man i skolan lär ut lögner till eleverna, för att man bara har två gener för ögonfärg är en lögn. Faktum är att många fler gener är inblandade, men vi behöver inte veta alla dessa komplexa detaljer utan det räcker med den förenklade lögnen. Sedan bygger man vidare på den för att komma närmare sanningen, så långt den är funnen åtminstone.

Sedan finns det ett alternativ till lögnerna, eller möjligen en speciell sort beroende på din personliga syn på det hela: Religion. Detta ger människor en helt annan kraft att dra åt sig från, kan skänka folk en trygghetskänsla och ge det hela en blind tro av mening. Det finns tydliga studier som visar detta, att människor med en stark livsåskådning (behöver dock inte vara religion) har det lättare att hantera kriser och traumatiska upplevelser. Jag vet inte hur siffrorna skulle se ut, men jag skulle våga mig på att gissa att de som har starkare livsåskådning tenderar att vara de religiösa.

Tron på att en övernaturig makt bestämt att det här ska hända en av något gudomligt skäl kan nog skänka stora mängder tröst och hjälpa en att ta sig upp från bottnen igen. Dikten "fotspår i sanden" är ett exempel på detta. Om jag skulle leva i tron att det var såhär skulle det skänka mig en stor känsla av trygghet. Men nu gör jag inte det vilket innebär att jag istället får vända mig till lögner och en alternativ/ateistisk variant av livsåskådning. Men jag förstår verkligen varför folk väljer att tro och har ibland önskat att jag själv hade kunnat göra detsamma. Men iom att jag känner mig olustig från att bara vara med på gudstjänster samt har svårt att tro på "hela fadderullan" så är det nog inget för mig oavsett vad jag vill emellanåt.

Jag tror att en av mina stora lögner jag lever i är att människor i överlag är goda men videoklipp som det i början av det här inlägget påminner mig konstant om att det inte är fallet. Visserligen är jag i huvudsak en realist, men ändock. Jag vill tro på att människor i överlag är goda och inte vill andra ont även om jag konstant blir motbevisad.