Har relativt nyligen hamnat i lite olika diskussioner och fått mig en del tankeställare gällande just dessa tre områden. Första tankeställaren jag haft gäller straff. Frågan är kanske främst syftet med att sätta folk i fängelset och tiden dom sitter där. En aspekt i det hela är att de kan betraktas som en samhällsfara och potentiellt skadliga för andra individer. Den andra aspekten, som verkar ligga främst i folks huvuden i debatter, är att det skapar en känsla av rättvisa. Många gånger har man hört, sett, läst eller själv uttryckt att någon fått ett för lågt straff för ett visst brott och att de förtjänar sitta inne längre tid.

Sedan med tiden har jag funderat mer på det här, att fängelsestraff representerar en abstrakt känsla av rättvisa för att ”even out the score”. Desto mer jag tänker på det så känner jag att det är ett rätt udda sätt att se på och hantera det hela. En abstrakt form av rättvisa… Är det verkligen vad vi ska basera våra fängelsestraff på eller bör vi basera de på mer rationella punkter?

Detta leder mig in på den andra frågan gällande sexualbrott. Sexualbrottslingar och mördare är de som det verkar ses ned mest på i samhället, beroende på brottets natur kan det ena vara värre än det andra. Inte allt för länge sen läste jag en artikel om en pedofil som inte begått något brott. Han argumenterade för att man måste minska på stigmatan över att vara pedofil och göra skillnad på brottet och det sjukliga begäret. Pedofili är trots allt ett begär baserat i biologin och är därmed inget som individen valt, däremot kan individen få hjälp att hantera det hela så att begäret aldrig blir ett brott eller problem. Ett väldigt rationellt sätt att se det på, men jag kan förstå att de som känner individer som blivit utsatta för brottet inte kan ta den ståndpunkten utan hellre sällar sig till de som anser att mer dramatiska åtgärder ska drabba dessa brottslingar. Sedan, eftersom pedofili är en så pass tydlig diagnos, är den också enklare att sympatisera med. Det går omkring människor i samhället som bär på diagnosen i hemlighet men som aldrig agerar ut på den för att de vet att det är fel. Problemet blir när en person med diagnosen saknar viljestyrkan att själv hantera begäret, men pga stigmatan inte heller söker hjälp för att hantera det. Därav argumentet att vi måste avstigmatisera pedofili som läggning och enbart avsky brottet.

Detta för mig in på den andra formen av sexualbrott som väcker nästan lika starka reaktioner som pedofilibrott; våldtäkt. Det finns en hel del argument och diskussioner kring detta ämnen. Forskare har skapat glasunderlägg och nagellack som ska kunna hjälpa kvinnor att avgöra om deras drink blivit drogad. En del menar att det är positivt, andra menar att det är negativt för att det riskerar att öka på victim blaming när någon väl blir våldtagen. Huvudkontentan är att fokus måste flyttas från offret och hur de ska undvika att bli offer och istället ska man titta mer på förövarna samt hur man ska få dessa att inte bli förövare. Så med detta fokusskifte tittar vi på varför folk våldtar till att börja.

Många forskare och psykologer menar på att den sexuella delen egentligen är en slags sekundär sak och att huvudfokus i det hela handlar om makt. Sedan har vi också våldtäkter som sker som en del av våldtäktskulturen, men där har vi redan påbörjat arbetet med att ta avstånd från den kulturen. Däremot kan jag anse att den skulle behöva utökas och även inkludera män eftersom i dagsläget är det mer accepterat att göra våldtäktsskämt om män än om kvinnor, t ex den klassiska ”squeel like a pig” referensen. Men, för att återgå till huvudfrågan om hur man undviker att förövare blir förövare. Kulturdelen arbetar vi som sagt redan på, men vi arbetar inte på maktbegäret och det här är den stora kontrasten till pedofili kommer in. Pedofili är diagnoserat som ett sjukligt tillstånd, ett begär, som en individ bör få hjälp med. Men vi har ingen liknande enkel term för maktbegäret som våldtäktspersoner känner, möjligen för att behovet är mer komplicerat och beror på en multitud av faktorer. Oavsett vad så kan jag anse att enda sättet att aktivt motverka dessa individer från att bli förövare är att inta en liknande ställning som finns gällande pedofili; att avdramatisera begäret och göra skillnad på begäret och brottet. Om begäret blir mindre stigmatiserat blir det mindre tabu att söka hjälp för att kunna kontrollera det.

Jag läste för några år sedan om en mindre studie i Sverige där man såg att sexualbrottslingar som fick kontinuerlig hjälp, har för mig det var i form av gruppterapi, var mycket mindre benägna att begå sexualbrott igen. Med andra ord finns det en anledning att anta att behandling för dessa individer faktiskt hjälper till att minska mängden våldtäkter, men för att dessa individer ska våga söka hjälp innan de blir brottslingar måste man också minska stigmatan kring begäret. Människan är en social varelser och jag tror rädslan för att bli en paria är större än risken att ge efter för behovet och de konsekvenser som kan följa i dagsläget.

Men som sagt, det är inte enbart de som har detta sjukliga begär som begår våldtäkt. Det finns även grupper av människor som gör det pga gruppkultur bland annat vilket innebär att man måste ha en annan angreppspunkt gällande dessa individer. Så frågan är om man kan gå en fin balansgång i det hela att fördöma våldtäktskulturen samtidigt som man avstigmatiserar det sjukliga begäret så att de som har det vågar söka hjälp utan rädsla för att hamna i fängelse, tappa sina vänner och bli metaforiskt sett utkastad från samhällets gemenskap.

Sekundärt har vi ett problem i dagens Sverige gällande sexualbrottslingar som sitter i fängelse. Jag har fått höra att de inte kan förvaras tillsammans med andra brottslingar eftersom de då löper en stor risk för grov misshandel eller bli mördade vilket innebär att alla sexualbrottslingar förvaras tillsammans. Detta i sin tur leder till att de istället för att utveckla ångest för vad de gjort snarare bildar en fan-club där de stoltserar med sina brott och därmed utvecklas en negativ form av grupptryck. Sexualbrott är hemska, men synen på dessa brottslingar leder också komiskt nog till att de blir utsatta för ett negativt grupptryck och därmed blir mer troliga att åter igen begå sexualbrott när de kommit ut igen. Detta kan som sagt till viss del motverkas av behandling, men det vore bättre om man kunde undvika det negativa grupptrycket till att börja med och därmed kunna öka effektiviteten av eventuell behandling.

Så för att sammanfatta det hela ställer jag frågan om vad fängelsestraff egentligen syftar till, vad poängen med det är ultimat sett samt en åsikt om att vi behöver börja omvärdera sjukliga begär samt särskilja dessa från brotten som hänger ihop. Istället behöver vi avdramatisera begäret och erbjuda dessa individer hjälp för att hantera de så att de inte blir förövare och andra slipper bli offer. Men fram till dess är tekniska utvecklingar som kan hjälpa folk att undvika att bli offer en form av silvertejp på ett trasigt system som behöver byggas om helt och hållet, något som hjälper för stunden i väntan på att den riktiga lösningen infinner sig.